Som beteendevetare inläst på miljöpsykologi har jag länge argumenterat för att klimatet inte längre är en naturvetenskaplig fråga att lösa – det är en fråga om psykologi.

De flesta blir frågande, förstår inte vad jag menar. Vadå? Det handlar om koldioxid – då frågar vi väl experter på koldioxid. Och vi kopplar in ingenjörer som kan hjälpa till att fixa problemen.

Så varför har vi inte löst det då? Vi har haft gott om tid sedan de första larmrapporterna kom. I 40 års tid har beteendevetenskaplig miljöforskning ur olika vinklar vridit på frågan varför. Forskare i kognitionspsykologi och socialpsykologi har i upprepade studier undersökt klimatfrågan och bidragit med viktiga insikter. Här finns djup, bred och fantastiskt hoppfull kunskap – som tyvärr inte alls används i samhällsutvecklingen.

Ett enögt perspektiv i debatten

I offentliga diskussioner, politiska debatter och mediabevakning av klimatfrågan envisas vi med att rikta strålkastaren mot naturvetenskaplig forskning. Journalister bjuder in klimatexperter till tv-studion, vi matas med larmrapporter och faktainformation. Det senaste året har det visserligen skett en stegvis förändring. Ibland bjuds en psykolog in att i ett radio eller tv-program kommentera klimat.

Men det vinklas och tolkas ur ett individperspektiv så att de centrala gruppaspekterna försvinner. De djupa psykologiska mekanismer som hjälper oss att inte hantera klimatet förblir okända för allmänheten eftersom de inte synliggörs och diskuteras i media och samhällsdebatt.

Distansering i vardagen

I vardagen hjälper vi varandra att hitta tecken på att det inte är så farligt. Miljöpsykologerna kallar dessa tekniker för distansering. När klimatpsykologi någon gång ibland får ett utrymme i media ligger fokus på individnivå och vilken typ av människor som på grund av personlighetsdrag har tendens att förneka klimatvetenskapen. Det blir oerhört missvisande eftersom resultaten från beteendevetenskaplig forskning visar att distanseringen framför allt fungerar och upprätthålls på grupp- och samhällsnivå.

Det fungerar så att när någon i gruppen höjer rösten och nämner det onämnbara så hjälps vi alla åt att förminska och rikta om fokus mot mer vardagliga saker. Den som i handling öppet agerar på klimathotet blir en belastning för omgivningen och blir öppet ifrågasatt som fanatisk. Den som uppsöker vårdcentralen för oro och ångest blir ofta av vårdpersonal betraktad som någon med överdriven tolkning och verklighetsuppfattning.

Maktlösheten hindrar oss från att agera

Jag vill lyfta ett citat från 15-åriga Greta Thunberg som på ett tydligt sätt illustrerar hur de psykologiska mekanismerna fungerar genom att hindra oss från att ta in allvaret och agera på klimathotet.

”Första gången jag hörde talas om den globala uppvärmningen tänkte jag att det där kan inte stämma, det kan omöjligt finnas nåt sånt som skulle hota hela vår existens. För om det skulle vara så skulle vi ju inte prata om nåt annat. Så fort man slog på tv:n så skulle det handla om det. Löpsedlar, radio, tidningar. Man skulle aldrig läsa eller höra om något annat. Som om det pågick ett världskrig. Men det var ju ingen som sa nåt…”

Precis så som Greta uttrycker sig reagerar de allra flesta vuxna när klimathotet kommer in i våra vardagliga samtal. Jag fick precis den analysen som Greta ger för ett år sedan av en chef på myndigheten där jag jobbar, hon använde till och med samma ord: ”Om det skulle vara så illa så skulle vi ju inte prata om annat. Så fort man slog på tv:n skulle det handla om det. Löpsedlar, radio, tidningar. Man skulle aldrig läsa eller höra om något annat.”

Statistiken kopplar bort klimatet från vår verklighet

Så länge vi håller oss till statistik, staplar och siffror hjälper vi varandra att hålla fokus på distansering för siffrorna betyder inget kopplat till vårt vardagsliv. Därför distanserar vi och fortsätter med våra vardagsliv. När vi lämnar statistik, staplar och siffror och pratar om vad det innebär och betyder för oss i vardagen blir vi djupt oroade och förkrossade en stund. Men nästa dag fortsätter vi med vår vardag som fortgår bredvid i ett rasande tempo – det är viktiga jobbmöten, husrenoveringsprojekt, barnens fotbollsträningar och bilbesiktningar.

Tillsammans hjälps vi åt att hålla fokus på vardagens bestyr och att distansera oss från klimat. I fokuset på räkningar, läxläsning, föräldramöten på skolan och planering av sommarens semesterresa har klimatet ingen plats. Dessutom blir vi varje dag i reklam och media matade med ett budskap om att vi blir lyckliga av lyxkonsumtion.

Vi matas med budskap om lyxkonsumtion

Nu får vi också budskapet att den som vill kan välja att konsumera sig lycklig på ett klimatsmart sätt. Bilderna etsar sig fast och påverkar oss inifrån, formar våra tolkningar på ett känslomässigt plan – även när vi kognitivt inte håller med. I villaområdet och på arbetsplatsen råder full konsensus om att det mest naturliga du kan göra på semestern är att flyga på Thailandssemester. Den som ifrågasätter normen får betala höga sociala kostnader. De allra flesta orkar inte ta konflikterna som uppstår utan lider i tysthet.

Men vi får hjälp att glömma – av kollegorna, grannarna, vännerna. Så vi lägger det åt sidan – klimatet blir något vi ska tänka på när vi bestämmer oss för att sitta ner och tänka på klimat. Vi låter bli att tänka på klimatet i vardagen – trots att det är där vi påverkar som mest med våra fullt naturliga och vardagliga bestyr. Det är som att vi glömt det här med klimatet när vi sitter på läktaren och väntar på barnens fotbollsträning och småpratar med andra föräldrar och någon av föräldrarna berättar om den fantastiska semestern i Mexico – i alla fall har vi glömt den biten att det handlade om mänsklighetens överlevnad under de egna barnens livstid.

Att våga ifrågasätta gruppen och normen

Men om du är en av dem som inte glömt det ignorerar du bestämt stynget i maggropen för om du öppet kopplar ihop det och säger något opassande så kommer du att bli betraktad som fanatisk. Och vi är sociala varelser som faktiskt behöver få känna oss som en del av gruppen. Det har haft en viktig funktion – ett överlevnadsvärde – för oss genom historien – även om den här psykologiska mekanismen är djupt dysfunktionell för mänskligheten idag.

För två år sedan slukade jag texter skrivna av ingenjörer som behandlar klimatfrågan i siffror och ton koldioxidekvivalenter. Jag var aktiv i ett projekt där jag som beteendevetare stöttade klimatforskare i klimatkommunikation. Min erfarenhet är att klimatforskare och ingenjörer ofta lever i föreställningen att de flesta människor inte vill förändra och att de inte bryr sig om klimatet. Med hjälp av tekniska lösningar ska vi därför få folk att agera på klimathotet trots att de inte vill eller hellre vill ägna sig åt annat.

Dags att lyfta klimatpsykologin

Klimatpsykologins resultat vänder upp och ner på våra föreställningar vilket är fantastiskt hoppfullt. För det är ju oerhört mycket enklare att känna sig optimistisk när man vet att evidensen inom psykologin tydligt framhåller att de allra flesta vill agera på klimatet och bryr sig.

Så ta in klimatfrågan från nya vinklar. Sluta att leta efter svar och lösningar i naturvetenskapen. Vänd blicken mot andra forskningsperspektiv. Vad säger socialpsykologin om klimatet? Skippa klimatforskningens staplar och siffror. Läs texter och böcker som förmedlar klimatet från ett humanekologiskt perspektiv, djupdyk i miljö- och klimatsociologin, gräv i filosofi och kulturkritiska texter. Där finns hoppet som förvandlar maktlöshet till handlingskraft.

#mod #handlingskraft

Anna-Maria Olofsgård, Initiativtagare